"»Enso« är (...) en enda lång låt på femtio minuter ... Längden är inte i vägen, det är snarare tvärtom. Man sugs in i musiken, drivs med strömmen som ändrar karaktär ett par gånger. Berthling och Holmegard håller i årorna, Kajfeš och Zethson har friare roller. I ett monotont, motoriskt parti är det trummorna som visar vägen och Zethson och Kajfeš som med synthar och kyrkorgelliknande klanger tar musiken in i en hypnotisk tunnel. I en lugnare sekvens efter en kvart tänker jag på Tape. När groovet tar över, med Berthlings bas som puls, växlar trumpeten, synthar och piano om att vara längst fram i skutan. När tempot ökar efter sisådär trettiofem minuter är pianot en minimalistisk rytmmaskin. På slutet återkommer melodislingan, musiken stannar av, liksom cirklar runt, i en labyrint. Snyggt!"

"Med start i en mystiskt modalt klingande orgelslinga är det ett stycke koreograferad musik som böljar fram och åter mellan kontemplativ stillhet och eruptiva utbrott. Orgelslingan går att härleda till minimalisten Terry Riley och album som "A rainbow in curved air" och livedubbeln "Persian surgery dervishes", en slags raga fast gjord med elorgel och rullbandspelare. Trumpeten som kommer in står i tacksamhetsskuld till Don Cherry och det avsnitt med orgel och maracas som dyker upp tretton minuter in i "Enso" går inte att beskriva på annat sätt än som en fri och utvecklad tolkning av "Four organs", en tidig minimalistisk komposition av Steve Reich ... Viktigare är måhända konstaterandet att musiken landar mjukt och vackert i en personlig hommagé till föregångare långt tillbaka i sjuttiotalet. En tid när spjutspetsmusiker företog inre och yttre resor både på jordklotet och ut i kosmos. För alla oss som älskar repetetiv musik mellan folkmusik, minimalism och jazz är detjulaftonredan nu när Goran Kajfeš, Alexander Zethson, Johan Berthling och Johan Holmegard utforskar trancemusikens alla dimensioner i en krispigt och varmt ljudande inspelning"

"I Alexander Zethsons orgel tycker jag mig höra tydliga influenser från 1960- och 70-talets hammondorganister som The Doors' Ray Manzarek och Traffics Steve Winwood. Johan Holmegards batteri har något atavistiskt, ursprungligt, primitivistiskt över sig. I fjol var Goran Kajfes "artist in residence" på Fasching. Där och då hade kvartetten sin första spelning. Övriga artister som han då bjöd in ger oss en ledtråd till Tropiques' musikaliska influenser: tysk kraut som Can og dito electronica som Burnt Friedman - samt inspiration från konstmusikalisk minimalism som LaMonte Young och Terry Riley, andlig frijazz som Sun Ra och Coltrane. Kongolesiska punkrock-trancetechno-slagverksensemblen Konono no. 1 var en annan gäst ... Musiken är ursprungligen komponerad för en föreställning av danskompaniet Vindhäxor ... Det går gott att se dessa vindlande dansare i trans till det suggestiva stycket som inleds och avslutas med finstämda, lågmälda passager - där Johan Berthlings bas spelarenhuvudroll - som jag gärna vilat längre i"

"The album consists of a single 50-minute track, but it contains multiple discrete episodes, some of which flow into each other and some of which arise from silence. Drummer Johan Holmegard and bassist Johan Berthling build massive, rolling grooves, and their hypnotic ostinatos and shuffling beats give keyboardist Alexander Zethson lots of space to move among spacey organ explorations, post-McCoy Tyner chordal frenzies, and expansive improvisations. The music intermingles ethereal prog rock and propulsive, trance-inducing minimalism - as much Philip Glass or Steve Reich as Weather Report or Miles - with occasional passages of lovely serenity where the woody tone of Berthling's bass resonates amid mewling keyboards. Kajfes blows extended lines on both acoustic and electronically manipulated trumpet and serves up woozy, wildly wending Moog synthesizer improvisations"